Det är klart, snart är det vår. Eller, det är nog redan vår. Bara det att vi inte kan känna av det riktigt än. När kylan tränger sig på vill man bara ställa sig och skrika, högt. Men åt vad egentligen? Vad hjälper det att få ut det där gälla ljudet från strupen? Inte ett skit. Ungefär samma sak är det med att du är borta, det låter förmodligen helt vrickat. Men jag saknar att ha någon att ligga och längta efter på kvällarna, någon att drömma om, någon att tråna efter. Det har gått över ett år, nästan två sen vi träffades första gången. Sensommar. Kallt. Ungefär som nu, fast ingen snö. Ingen längtan efter att få vara kär. Inget vetande om hur det skulle fortsätta. Våran historia var inte skriven än. Inte på långa vägar.

-

Jag tog första snedsteget. Det medger jag. Andra och tredje också. Men vi böt plats, som om vi böt kroppar. Plötsligt var jag den som var utsatt, den som låg hemma och längtade. Längtade efter ditt bröst, att få ligga på det och stirra upp i taket, höra dina andetag & utan att behöva be om det, så kysste du så lätt mina läppar.

-

Varför känner jag ingenting längre? För känslor kan väl inte bara försvinna. Eller det kanske dom kan, ifall dom inte riktigt stämde. Ifall allt bara var just en, längtan. Kanske har jag aldrig vart kär. Kanske vet jag inte ens vad det betyder. Jag älskar dig är bara ord, tills du hittar den rätta att säga det till. & visst sa jag det till dig. En gång. En enda gång. Men, varför ångrade jag mig direkt efteråt? Varför önskade jag att jag just i den sekunden hade en replay knapp att trycka på? Och varför svarade du tillbaka att du älskade mig också?

-

Vi lever i en lögn. Det har vi alltid gjort. Du & jag. Ingenting har någonsin vart helt äkta, för det som är äkta, försvinner inte. Eller hur? Vi kastade bort allt som om det vore skräp, som om vi vore skräp.

-