Jag är så trött. Har miljarder tankar i huvudet, men får aldrig ut dom i ord.

You know that feeling? The one that hurts. It hurts to move, physically. It leaves you weak. It leaves you speechless. Breathing gets hard, living seems impossible. You get butterflies - but the bad kind. The kind where your heart drops into your stomach and makes you feel sick. Your eyes burn and your throat lumps, but you have to hold it all inside like you're fine. Choke back the tears. You sit there motionless as your heart pounds, wishing you could fade into nothing. Just disappear. You want to hysterically cry and punch a wall, but instead your soulless. Sitting there, lost in thoughts. Soaking in pain. This feeling? It's the one him and her give me. What it's called? HEARTBREAK.

Varför jag känner mig krossad är inte på grund av dig. Det har det aldrig varit, varför jag känner mig värdelös är inte för att du slutade höra av dig, att du gick tillbaka. Det visste jag redan att du skulle göra, jag är inte korkad. Klart jag förstå, och jag dömer inte dig.

Mitt liv är upp och ner. Jag var världens lyckligaste bara förra veckan, nu är det helt annorlunda. Såfort jag är ensam känner jag mig helt förlorad, vad hände med min livsglädje? Vad hände med den glada Louise? Vart försvann hon, tog han henne med sig när han försvann? Hatar den här känslan, känslan att känna sig övergiven och ensam. Fan.