Jag älskar att prata om kärlek, att prata om killar. Älskar att gå in djupt och tänka sig hur det skulle kunna vara. Jag tänker mycket runt omkring ämnet kärlek, speciellt om jag träffar någon kille jag känner intresse för. Men varför jag gör det vet jag inte, kanske för att det är de längsta jag låter mig gå. Att drömma om det. Sedan att ta tag i det, det är en helt annan sak. Ibland undrar jag helt seriöst ifall jag är menad att faktiskt vara ensam, jag menar.. Hur många 16 åringar har aldrig ens drömt om sin drömkille eller längtar efter att hitta någon att spendera tid med? Ett fåtal. Undrar om det är något fel på mig ibland, det gör jag verkligen. Eller om jag bara är någon sorts känslokall player? Men leker jag verkligen med kärlek, kanske på sett och vis. Jag vet inte. Vet inte ens varför jag skriver det här. Ville bara skriva någonstans där jag inte kan få massa kommentarer, eller det kan jag ju få, såklart. Men det är lättare att ignorera dom på bloggen än i verkliga livet. För när man får massa sånt irl, känner man sig rätt... jag vet inte, men det känns inte bra i alla fall. För att såfort jag nämner att jag inte vill satsa på något, eller vill ha kärlek.. Är det fel på mig. & det kanske det är också, vad vet jag. Det enda jag vet är; kärlek är ingenting för mig, har aldrig vart heller.